Logo Sorsele Webbportal
VÄLKOMMEN TILL SORSELE/SUORSSÁ
Flugfiskekast från brygga
Flugfiskekast från brygga. Foto: Maria Broberg.

Fiskeresa för tjejer i vackra Borgjaur

Flugfiske ökar i popularitet, och det blir allt vanligare att tjejer blir bitna. Omgivna av den vackra skogsreservatet kring Borgjaur fiskecamp fick fyra tjejer lära sig att binda flugor, kasta och hantera lina som om de aldrig gjort annat. 

– Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Borgjaur, så möt oss gärna där!

Det är Therese Lundin jag pratar med. Hon är flugfiskare, bloggare och Sorselefantast, och är jämte flugfiskeguiden Emelie Björkman i full färd med att lära ut flugfiskets konst till fyra glada tjejer – tre från Östersund, den fjärde från Skåne och samtliga av dem nybörjare – på en fiskeresa till Sorsele arrangerad av Inlandsbanan.

Så till Borgjaur bär det, en avlägsen fiskecamping vid en lugn sjö mitt ute i Nalovardos skogsreservat. Här står matkreatören Ingrid Pilto vid en eldstad och lagar middag åt deltagarna, lokal mat med samisk prägel. Idag står en kittel med fisksoppa på elden. Och hit kommer sex upprymda fiskare varav fyra för första gången fått pröva sina kunskaper i strömmande vatten, i Giertsbäcken några kilometer därifrån. Några sätter sig och slappar vid elden. Ett par andra springer iväg för att byta kläder. Men snart samlas de alla för middag – jag halkar med på ett hörn och får njuta av den mest välsmakande fjällfisksoppa man kan tänka sig. Att sitta ute, omgiven av skog, vid sidan av en stillsam sjö och en eld som väser och knäpper, är förstås en sällsam krydda, men inte hela sanningen. Ingrid Pilto serverar inte bara mat, hon serverar oss också med sitt recept på specialseg gahkkú och berättar om örter hon använder i sin mat, som kvanne, granskott och rallarros.

– Vi har hunnit med hur mycket som helst. Allt är bra. Omgivningarna, kursen, maten, umgås med tjejerna. Och fisket, säger Lisa Formare från Skåne.

Ibland pratar tjejerna i mun på varandra. Ibland för de tysta konversationer sinsemellan. Det är en fiskeresa, men samvaron har stått i fokus, och de är redan efter ett par dagar sammansvetsade med varandra. Den vedeldade bastun, som ligger invid en bäck i ett trolskt hörn med John Bauer-känsla, har använts flitigt. Och så har de, förstås, fiskat in på småtimmarna. Nu är nätterna ljusa och lugna, och myggen har ännu inte börjat angripa i större utsträckning.

– Igår guppade vi omkring i flytringar på sjön. Det var utöver det vanliga, en riktig top notch-upplevelse. Det var alldeles spegelblankt, och solnedgång, och man känner sig så fri när man sitter i en ring och paddlar med fötterna, säger Sofia Klasson från Östersund, som senare väljer att kasta från bryggan i Borgjaur.

Tjejerna berättar om hur varierat de upplever flugfiske i jämförelse med andra former av fiske. Avsaknad av monotoni, det varierade, vara ute i naturen. Strömmande vatten, där harren började nappa utan att de ens börjat kasta, och det stillsamma sjöfisket i flytringar. De har hunnit mycket på några dagar. Från att övningskasta på gräsmatta till att få sina första harrar i Giertsbäcken. Där drabbades en av deltagarna av läckande vadarbyxor – hon beskriver det som en tunn liten stråle av kyla – men konstaterar att det inte bekom henne. Fisket var viktigare.

– Det har varit väldigt roligt att få följa deras utveckling, från att vara fullständiga nybörjare till att bara gå ut och fiska. På en halvdagskurs har man inte möjlighet till det, och de här är så himla duktiga, säger Emelie Björkman.

Välkänd fiskedestination

Att de har hamnat här, i Sorsele, är inte märkligt. Området är sedan länge en välkänd fiskedestination, med varierat fiske och långvarigt arbete med hållbart fiske. En timme norrut, och du är i ett öringparadis. En timme åt det andra hållet, och du kan ägna dig åt lax och gädda. Om man nu bortser från alla sjöar, med olika karaktär och säregna fiske. Men för tjejerna på fiskeresa är det framför allt harren som hägrar, med sin kvicksilverfärgade kropp och säreget tecknade ryggfena.

Vi märker hur fisken blir mer och mer aktiv ju längre middagen drar ut på tiden. – Kolla hur det vakar där borta, säger någon och pekar mot ringarna på vattnet. Snart börjar deltagarna skruva på sig – de är ivriga att börja kasta – och de planerar att vara ute länge. Imorgon tar det nämligen slut. Imorgon innebär hemfärd, och alla vill krama det mesta och bästa ur de sista timmarna de har kvar i Sorsele. Sent i säng och tidigt uppe på morgonen, senast fem så vi hinner fiska!

Vi städar undan maten, och så gör de i ordning sin utrustning. Lisa Formare visar stolt upp sina flugor. Namn som woolybugger, europatolva och superpuppa far över hennes läppar som om de aldrig gjort annat. Att binda flugor tillsammans har varit en del av helhetsupplevelsen. De började lära sig att binda redan på Inlandsbanan i Östersund – inte helt lätt, skjuter någon in och illustrerar krängningarna med kroppen – men det var också ett trevligt tidsfördriv den där gången det faktiskt regnade.

– Ni har ju faktiskt fått alla napp på flugor ni själva har bundit, säger Emelie Björkman, och så drar konversationen iväg på nappande harrar och tappade harrar och trassliga linor. Många skratt blir det.

Snart sitter jag i en båt tillsammans med Lisa och Viktoria Winberg från Östersund. Om det inte vore för att jag hade suttit där hade de stått med ryggarna mot varandra och kastat, nu turas de om.  Om än jag inte håller i ett spö själv börjar jag förstå vad de talar om. Rytmen. De lågmälda ljuddragen när linan flyger i luften. De svepande linbågarna mot solnedgången, de vakande fiskarna, den kittlande spänningen, flugan som ligger där på ytan i väntan på en gapande fiskmun.

Lugnet som infinner sig.

– Det behöver inte ens nappa. Det perfekta kastet, det är vad allt handlar om, säger Viktoria Winberg.

Relaterat