Logo Sorsele Webbportal
VÄLKOMMEN TILL SORSELE/SUORSSÁ
Porträttbild på Margareta Grahn
Margareta Grahn, rotslöjdare i Ammarnäs. Foto: Håkan Stenlund.

Magiska Margareta

Margareta Grahn är en av de kändaste slöjdarna i Sápmi och en av de få som sysslar med rotslöjd. Hon håller till i Ammarnäs, i ett litet rött hus i backen på väg mot Wärdshuset.

I ett litet rött hus, i backen på väg mot Värdshuset, i Ammarnäs, bor den samiska slöjderskan Margareta Grahn. Vi knackar på, lite försiktigt, hemma hos henne en dag i november. I Ammarnäs är det minus 16 grader mitt på dagen. Marken ligger frusen och solen lyser ett svagt ljus över Vindelfjällens naturreservat. Det är alldeles bedårande vackert. Hennes butik och verkstad ligger bredvid huset. Men utanför dörren till shopen hänger en tydlig skyllt som säger att det är stängt, så istället vänder vi vår blick mot själva hemmet. Inifrån huset hörs också raska steg. "Men jag tänkte ju just på er", säger hon när hon öppnar dörren. På något sätt känns det verkligen som om det är så. Margareta har hunnit bli 70 år. Men om det inte vore för värken i axlar och nacke, tror vi aldrig hon skulle erkänna det och hon skulle inte heller behöva. Hon ser ut som ett litet yrväder där hon välkomnar oss med en fråga om vi vill ha kaffe. Mest känd är hon för sina verk i rot, även om hon nog hellre gör saker med tenntråd numera.
– Det är helt enkelt enklare att jobba med tenn än rot. Eller låt mig säga så här, det lättsammare för kroppen. Då förstår du vad jag menar.


Så länge hon kan minnas har hon slöjdat. Hennes far, som kom från Idre, var enormt händig med händerna. Fadern gick bort när Margareta och hennes tvillingsyster Berit blott var 11 år. Ett hårt slag för den lilla familjen. Istället var det mamman, som kom från norra Finland, som skulle lära de två systrarna att noggranhet var ett måste för en slöjdare.
– Nog fick vi väl "slarva". Men mamma lärde oss snabbt att om det skulle blir bra slöjd så var det inte genom slarv.


När Berit utvecklade konsten att arbeta med tenntråd kom Margareta att bli den kanske skickligaste slöjdaren vi har i Sapmi med att arbeta i rot. Tyvärr gick hennes syster Berit bort för drygt fem år sedan. Och när det kommer på tal, sorgen och saknaden, så säger Margareta:
– Det är klart att jag saknar henne. Varje dag dessutom. Men vi fick 65 år tillsammans. Jag tror det är viktigare att tänka på det. På åren vi fick tillsammans än på åren vi kunde ha haft tillsammans.
– Men det är klart, inte skrattar jag lika mycket nu som då. Vi hade fantastisk roligt ihop. Varje dag.

Margareta Grahns liv har nog aldrig varit lätt. Men ändå verkar hon på många sätt som en positiv urkraft. Man blir glad i hennes närhet. Det finns så mycket energi.
– Förr jobbade jag 12 - 14 timmar om dagen. Dessutom hade jag och Berit öppet alla dagar året om. Nu kan jag jobba ett par timmar i sträck. Sedan måste jag göra något annat. Det är klart att speciellt bra på att lyssna på kroppens signaler har jag väl inte varit. Jag tar inte upp nya beställningar. Istället har jag gamla kunder som jag levererar till fortfarande. Det är både bra och dåligt. Det är självklart en trygghet. Samtidigt som det ibland kan kännas lite pressande. Jag vill ju inte göra någon besviken.
– Förresten, ska du inte ha lite mera kaffe. Och ta för dig av brödet. Det är min italienska granne som gjort det. Hon brukar baka och ge mig. Hon är jättetrevlig.

Startade studio i Ammarnäs

Det var systern Berit som träffade sin man här i Ammarnäs. Sedan kom Margareta efter. Även hon hittade en bra karl.
– Tänk vi var gifta så länge. Och vi bråkade aldrig, säger Margareta om sin livskamrat som tyvärr också lämnat oss.


Systrarna startade en studio i Ammarnäs och ganska snabbt gjorde de sig ett namn som några av de skickligaste samiska slöjderna. Berit i tenn och Margareta i rot. Alltid tillsammans. Samerna har slöjdat i rot sedan 1500-talet, åtminstone. Det var när man lärde sig göra ost som rotslöjdandet verkligen tog fart. Av rot gjordes ostformar. Man sålde sedan sina ostar till andra och skapade sig en bättre tillvaro. I princip var det så att varje familj hade sitt eget speciella mönster, i dessa formar. På så sätt kunde det vakna ögat se vilken familj som gjort den och den osten, på dess mönster. Nästan lite grann som ett renmärke. Margareta tar fram lite smycken för oss att se på. Ett av dem är en miniatyr av en ostkorg, där rotslöjden av björkrot nästan påminner om tennsmide. Ett fantastiskt arbete av en magisk slöjdare. Hon har ett flertal armband som väcker habegäret. Mönster för norrsken, för människor, fjäll och vatten pryder dem. Ett smyckeskrin i skinn visar hon oss. Och en liten påse att förvara vigselringen i - som också den är alldeles bedårande.