Emma pratar om psykisk ohälsa

Emma Holmgren växte upp i Sorsele. Med den uppväxten fick hon också med sig kärleken till jakt, fiske och skoteråkning. Men också en kamp med psykisk ohälsa och en mycket tuff start på livet som ung vuxen.

– Det är alldeles för många som mår dåligt i Sorsele, säger Emma.

Det är inte lätt att skriva en artikel om psykisk ohälsa. Att den där tystnaden som uppstår när man berättar om sina erfarenheter av psykisk ohälsa, som jag och Emma pratar om redan i början av intervjun, gärna smyger in sig i texten också. Att orden man använder lika gärna kan användas för att släta över och gömma undan som att skriva fram. Det är inte rättvist mot Emma, som vill använda sin röst för att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och hur man bäst stöttar människor i sin närhet som mår dåligt.

– Det viktiga är det här med att våga, att folk ska våga prata mer om psykisk ohälsa och faktiskt också att lyssna på folk som vågar prata om det, säger Emma.

Hon säger att det är viktigt för att folk ska förstå att man inte är ensam.

– Det kan ju kännas som att det kommer fan aldrig att gå bra för mig i mitt liv, jag kommer aldrig att hitta en väg där jag kan leva ett liv och vara nöjd med min tillvaro. Men det kommer, säger Emma.

Oförståelse

Vi pratar mycket om hur svårt det kan vara för folk att förstå hur det är att leva med psykisk ohälsa. Hur mycket energi det kan ta och hur mycket motstånd man kan uppleva. Tröttheten, energibristen, ångesten som kan bli som en spiral, väggen som står i vägen för att man ens ska kunna ta hand om sig själv.

– Rutiner är det bästa som finns för någon som mår dåligt. Psykologen tjatar om det hela tiden. Men det är nog bland det jobbigaste att hålla i, säger Emma och fortsätter:

– Hela kroppen bara skriker nej. Och om du då mår dåligt och redan är svag så har du inte orken att stå emot det där.

Emma berättar att hon har haft mycket hjälp av sina föräldrar. Framför allt de senaste två åren har hennes vardag har varit svår att få fungerande. Hon beskriver den perioden som ”kaos på alla plan” och säger att det är först nu som hon förstår hur mycket hennes mamma och pappa egentligen har gjort.

– När jag mår som sämst behöver jag stöttning i allt som annars är vardagligt, som att gå och duscha, eller borsta tänderna, eller till och med att kliva upp, säger Emma.

Hon beskriver hur hennes mamma har fått kämpa bara för att få upp henne ur sängen.

– Det är det där folk inte heller förstår, att det inte är ”bara”. Det är inte bara att kliva upp. Det är inte bara att borsta tänderna. Och det är inte bara att gå på jobbet.

Emma har i stort sett varit sjukskriven de senaste två åren, också en sådan vardag har varit svår att få till. Även om hon vill, och även om hon har provat. Hon beskriver det som att det tar stopp.

– Jag har mycket höga krav på mig själv och jag vill lyckas. Jag kan känna mig värdelös för att jag inte kan jobba. Men. Jag försöker tänka på att det är nu jag har min prövotid i livet. Om tio år kanske det är min tur och då kanske jag helt plötsligt har jättemycket. Jag har mina drömmar. Men att acceptera att det kanske är jobbigt nu, och att det faktiskt får vara det.

Började tidigt

Emmas erfarenheter av psykisk ohälsa började redan när hon gick in i tonåren, även om hon säger att oro och ångest nog har funnits i hennes liv redan som barn. Hon har med sig trauman från den tiden. Med tonåren kom dock ätstörningarna och ångesten.

– Jag gick i högstadiet. Jag slutade äta för att jag fick en ätstörning, och jag började skita i skolan. Jag drog ner mina betyg ganska mycket, trots att jag alltid har haft lätt för mig. Tonåren var väl ändå … vi hade ändå koll på allting då, säger hon.

Det ”vi” Emma beskriver är hennes föräldrar. Pappa, som hon växte upp tillsammans med, och mamma, som hon numera bor tillsammans med. Hon berättar att hon hade påbörjat ett liv som fungerade vuxen även om hon hade problem. Fast jobb inom äldreomsorgen, eget hus på Rankbäcken, sambo. Men efter alltför många sorger – bland annat efter bästa vännen Anwara som avslutade sitt liv våren 2020 – gick det inte längre.

Det var då det brakade lös på riktigt, som hon beskriver det.

När vi träffas har Emma precis avslutat en psykiatrisk utredningsomgång. Hon misstänks vara feldiagnosticerad eftersom hennes stämningsstabiliserande mediciner inte är effektiva, och hon ska göra en utredning av sin arbetsförmåga för att kunna få det stöd hon behöver. Men hon beskriver en svår livssituation som har lett fram till den plats hon är i idag och som kulminerade vid midsommar då hon fick vad hennes läkare tror var någon typ av psykos, en reaktion på hennes mående kombinerat med alkohol, som ledde till att hon blev våldsam.

– Mamma sa att det är det värsta hon har sett och hon sa att det var inte jag, det var bara svart i mina ögon. Tragiskt nog så behövde jag det där. För det var då jag insåg att nu, alltså nu. Det här är inte jag. Jag kan inte fortsätta så här. Jag kommer inte orka med om jag inte får hjälp, säger hon och fortsätter:

– Jag får ju så mycket hjälp nu så vart jag än tittar så är det någon som hjälper mig. Nu äntligen har jag fått hjälp. Men det ska inte ta så här länge.

Hon är inne på sitt elfte år som hjälpsökande. Hon berättar att hon har fått ”småhjälp här och där”, men ingenting som varit tillräckligt. Nu har hon fått vänta i tre och ett halvt år för att göra utredningarna, vilket hon beskriver som att det har tagit alldeles för lång tid.

– Jag förstår att sjukvården har mycket, att det är för lite folk och såna saker. Men man ska inte behöva vänta i tre och ett halvt år för att få hjälp. Det är ju därför folk tar livet av sig. För att de inte får hjälp.

Vill själv hjälpa

Emma drömmer om att föreläsa om psykisk ohälsa. Hon vill nå ut till folk, öka kunskapen och minska stigmat – för att kunna ge det stöd hon och hennes föräldrar har fått kämpa för att få.

– Det är min dröm att föreläsa om psykisk ohälsa och hur det är för närstående. Det finns nästan ingen hjälp för de som är närstående. För mamma och pappa har det varit jättetufft att stå bredvid och inte kunna göra någonting, och så ska det inte vara heller, säger hon.

Emma betonar lyssnandet i bemötandet av en person som mår dåligt. Särskilt när det handlar om elever i tonåren.

– Våga tänka att det kan göra fruktansvärt mycket för någon att ge den en kram. Gå fram och säga ”vad fin du är idag”.  Det kan göra så kopiöst mycket för någon. Och att inte tvinga folk till att prata. Det är bättre att visa att man finns där och att man faktiskt lyssnar när den personen vill prata än att tvinga dem att prata, säger Emma och fortsätter:

– Det skulle ha gjort fruktansvärt mycket för mig om folk såg mig när jag var i den åldern. Bara de små sakerna kan göra jättemycket.