Något av ett kall – möt fjällräddarna i Ammarnäs

Fjällräddningen i Ammarnäs består av elva dedikerade personer med olika bakgrund, men alla med samma mål – att bistå dem som hamnar i nöd på fjället. Med yrken som sträcker sig från busschaufför till egenföretagare har de under många år byggt en stark gemenskap. Här delar Joakim Åberg, Hanna Tegenfeldt och Peter Schmitt sina erfarenheter av livet som fjällräddare i Ammarnäs.Fjällräddningen i Ammarnäs utgörs av en brokig skara människor. Här finns affärsinnehavare och egenföretagare samt en vd på ett byggföretag. Andra yrken som är representerade är snickare, sjuksköterska och busschaufför.

När jag når Joakim Åberg på telefon är han först orolig över att täckningen ska vara dålig –men jo det hörs fint säger jag. Han berättar att han bott i Sorsele kommun sedan mitten av 90-talet – men att han redan vid sex års ålder, när familjen var på sin vanliga sommarsemester i Kraddsele, förklarade för sina föräldrar att det var här han skulle bo. ”Då måste du hitta någon att gifta dig med!” blev mammans svar. Sagt och gjort, tjugotre år gammal gifte sig Joakim i Ammarnäs kyrka. Jag blir nyfiken på vad det är med den här platsen som lyckades övertyga till och med en liten pojke om att det var hans plats på jorden. Joakim berättar då om lugnet han upplever i Kraddsele. Det är nära till fjället och till Vindelälven, på morgonen kan man sätta sig på altanen i morgonsolen och höra fisken vaka. Det är enkelt att få livskvalitet.

Från busschaufför till fjärräddare

I snart tjugo år har Joakim kört buss mellan Ammarnäs och Sorsele. Han berättar att han alltid tyckt om att hjälpa folk, ”oavsett om de är i nöd eller ej”, som han uttrycker det. Och så kom det sig att han vid sidan om sitt brödjobb startade Jockes Alltjänst. Folk i byn kände till honom från bussturerna och visste att han gärna hjälpte till. Efter att ha varit något av en alltiallo i byn under ett par år bestämde han sig för att göra en verksamhet av det, och idag bistår han byborna med alltifrån att ta ner träd och snickra till att transportera saker och ett tag sålde han även lampor och ljusslingor. Han hugger helt enkelt in där det behövs.

 I januari 2006 såg han ett anslag om att Ammarnäsgruppen sökte fjällräddare. Han skickade in en intresseanmälan, blev kallad till en informationskväll och på den vägen är det. I praktiken kan vem som helst bli fjällräddare – vad som gäller är att man måste vara permanent boende på den ort som fjällräddningsenheten utgår ifrån, och man behöver ha god lokalkännedom. Det finns också krav på att man ska ha skoter, flakkälke och tillgång till släpvagn och bil, samt att man själv ska kunna transportera sig till de berörda platserna. Som fjällräddare är man anställd av och får utbildning av polisen.

Säkerheten först

I Ammarnäs är det ungefär tio larm per år i närområdet. Jag undrar hur det går till när man kallas ut på ett uppdrag. Alla fjällräddare har vanliga jobb, berättar Joakim, och när det kommer ett larm får man själv ta ställning till huruvida man kan ta det eller inte. Fjällräddningen har ingen beredskap, om ingen i Ammarnäs är tillgänglig går larmet vidare till nästa enhet. Vid ett larm ringer en dataröst upp och meddelar plats, skada och vilken slags hjälp som behövs. Joakim berättar att det kan vara allt möjligt, inget uppdrag är det andra likt. Det kan handla om en halkolycka, sjukdom, skidolycka, skoterolycka, någon som har fått kokande vatten över sig eller en bärplockare som gått vilse. Fjällräddargruppen i Ammarnäs utgår från brandstationen i byn, där Joakim är en av insatsledarna för enheten. Efter att han accepterat ett larm beger han sig dit för att plocka upp det som behövs innan han tar beger sig upp på fjället. Sommartid använder man ofta fyrhjuling, på vintern skoter. Om inget annat funkar färdas man med helikopter.

För en fjällräddare är den främsta uppgiften att transportera folk ner från fjället till en så kallad farbar väg, och där lämna över till sjukvårdare om så behövs. Ofta är det vädret som ställer till det. Joakim berättar om ett uppdrag som fick avbrytas på grund av att säkerheten inte kunde garanteras, eftersom nederbörden var så kraftig att man inte såg någonting. En annan gång hamnade räddningspulkan på sniskan på grund av all blåst och snö. Helst ska man alltid vara minst fyra fjällräddare på ett uppdrag – detta för att man ska kunna bära båren på ett säkert sätt samtidigt som insatsledaren har bra överblick. Men Joakim berättar att om nöden kräver det så är de ibland bara två fjällräddare på ett uppdrag, och lägger till att han aldrig varit med om ett uppdrag som inte har löst sig på ett eller annat sätt. ”En viktig egenskap som fjällräddare är att man måste kunna tänka kreativt”, säger han, ”ofta måste man komma på snabba lösningar i situationer som kan vara pressade.” Förutom uppdrag ute på fjället deltar Joakim även i EFP, eftersök av försvunna personer, runtom i Sverige.

Joakim berättar att även om man som fjällräddare inte har någon skyldighet att vara tillgänglig vid alla larm så är det svårt att släppa det om han får ett larm som han inte kan fara på. ”Det är väl sån jag är som person”, säger han och jag förstår det som att fjällräddningen känns som något av ett kall för honom. Vid sidan av kneget som busschaufför, det egna företaget och uppdrag som fjällräddare är han också instruktör inom fjällräddningen och reser runt i Västerbotten, Norrbotten och Jämtland för att utbilda nya och gamla kollegor i EFP.

Han berättar att det alltid ger en bra känsla att hitta en person, oavsett status på personen. ”Alla uppdrag slutar inte lyckligt, men det känns viktigt att kunna ge berörda personer ett avslut”, säger Joakim. Han berättar att Ammarnäsenheten, som består av elva personer, är en väl sammansvetsad grupp och att det är viktigt att prata med varandra efter ett uppdrag som varit särskilt tungt. Joakim berättar att det inte är ovanligt att man får tacksamma samtal eller kort på posten efter ett uppdrag, senast nu en bärplockare som fick hjälp av fjällräddningen att hitta hem. ”Det är inte nödvändigt, men såklart väldigt kul”, säger Joakim. Han har varit fjällräddare i snart tjugo år och har inga planer på att sluta. Åldersgränsen är sextiofem år berättar han, och ännu är han bara lite över femtio. Han ser framför sig många fler år med fjällräddningen och EFP-uppdrag.

Jag frågar Joakim vilka fler ur Ammarnäsgruppen jag bör prata med, och han ger mig kontaktuppgifter till Hanna Tegenfeldt. Han berättar att hon är sjuksköterska och att det just nu diskuteras huruvida hon ska få ta med sig en akutväska upp på fjället för att kunna ge smärtlindring, något som vanligtvis inte är tillåtet att göra som fjällräddare. Men visst känns det synd att inte få göra det, när kompetensen finns? Jag håller med.

Några dagar senare ringer jag upp Hanna, hon berättar att det är mycket att göra just nu – hon och sambon är mitt uppe i renoveringen av bondgården i Ammarnäs, som de köpte för åtta år sedan. Hanna är uppvuxen i Tvärålund, fem mil utanför Umeå, och har varit permanent boende i Ammarnäs i snart tre år. Till en början var det lite fram och tillbaka – bondgården var först tänkt som ett sommarboende och när sambon, som är uppvuxen i byn, föreslog att de skulle flytta dit sa Hanna först nej, absolut inte. Hon skrattar till lite när hon berättar att det sen blev hon som var drivande i flytten – ”ju mer tid jag spenderade här, desto mer tyckte jag om det.”

Eftersom gården kom med en lagård har de skaffat kaniner, hönor och får och hon säger att det känns fint att ge barnen, som är åtta och tio år gamla, en uppväxt som kretsar kring naturupplevelser, ”långt ifrån allt man läser om det som händer i storstäderna”. Stämningen i byn är hemtam och gemytlig, det finns en trygghet i att alla känner alla. ”Jag har alltid dragits till det lilla och familjära”, berättar Hanna, ”och så behöver man bara titta ut genom fönstret så blir man glad av att se den vackra naturen.” Såklart finns det också nackdelar med att bo på vischan, inflikar hon, det är nio mil till närmsta samhälle och periodvis kan hon längta efter någonting annat, men lugnet som finns i byn brukar vinna i slutändan. Men trots att Ammarnäs ligger avlägset finns det ju fortfarande nöjen även här, lägger hon till, det finns restauranger i byn som serverar god mat och Hanna håller även i spinningpass på gymmet.

Just nu är Hanna tjänstledig från jobbet som sjuksköterska på sjukstugan i Sorsele för att studera vidare till distriktssköterska. Hon pluggar på distans via Umeå universitet, i vanliga fall när hon inte är tjänstledig jobbar hon dessutom en dag varannan vecka på sjukstugans filial i Ammarnäs, på distriktssköterskemottagningen. Det var förra hösten som hon gick grundutbildningen för att bli fjällräddare, och sedan dess har hon hunnit vara ute på ett par larm. Jag frågar henne vad det var som fick henne att engagera sig, och hon säger att uppdraget som fjällräddare känns som en slags förlängning av jobbet som sjuksköterska. Hon har alltid tyckt om att hjälpa människor och berättar att det kändes spännande att få åka ut på fjället och hjälpa folk där. ”Man är så utelämnad på fjället, ibland finns det inte ens någon täckning, och jag tycker det är viktigt att man har tillgång till hjälp och vård var man än befinner sig, och hur man än har hamnat i den situationen.” Ofta är det turister som man hjälper, hon upplever att folk från trakten har större fjällvana och ett annat säkerhetstänk, men det kan såklart inträffa olyckor trots det.

Vi pratar lite om det där som Joakim nämnde, om att fjällräddare vanligtvis inte får ge läkemedel. Hanna berättar att gruppen i Hemavan har en sjuksköterska som efter att ha gått en speciell utbildning har fått tillåtelse att ta med sig en liten sjukvårdsväska ut på uppdragen. Hon hoppas att så också blir fallet för Ammarnäsgruppen, och berättar om ett nytt inhalationsläkemedel som heter Penthrox och används för att minska smärta efter ett trauma. Ofta transporterar man skadade personer på guppiga vägar, då vill man gärna ge personen någonting för att underlätta färden som kan bli lång och tidskrävande.

I vintras kröp temperaturen i Ammarnäs vid ett tillfälle ner mot fyrtiosex minusgrader, bussarna gick inte och Hanna berättar att inte ens fåren ville gå ut. Då var det en utländsk fjällturist som hade gett sig ut på fjället, förmodligen hade han inte insett hur kallt det skulle kunna bli, och han blev ordentligt nedkyld. Fjällräddare fick ge sig ut i trettiofem minusgrader och en av dem drog på sig förfrysningsskador. Det är väl det man får tänka lite extra på, säger Hanna, att även fast man vill vara till tjänst och hjälpa andra måste man tänka på att inte utsätta sig själv för fara längs vägen.  

Jag pratar även med Peter Schmitt som har bott i Ammarnäs i ganska precis tjugo år, ursprungligen är han från Göteborg men sommarsemestrarna spenderade han i byn. Det var mest fisket som lockade till en början, berättar han, ”semestrarna blev längre och längre, till slut kändes det lika bra att flytta hit.” Han tog anställning på värdshuset där han arbetade inom restaurangverksamheten och som guide i ungefär tio år, men när verksamheten skulle säljas bestämde han sig för att starta eget.

Sedan 2015 driver Peter Ammarnäs Guidecenter, som är lite av en helhetsupplevelse. Turister och besökande kan hyra ett antal stugor runt om i byn, och till dem erbjuder man en rad olika guidade turer beroende på årstid, fågelskådning, skotersafari, familjefiske och cykelturer. Ett tiotal personer är kopplade till verksamheten, till största del professionella guider som jobbar under sommarhalvåret. De guidade turerna är kärnan i verksamheten, berättar han, men guidecentret har även en egen butik och en restaurang som erbjuder både skolluncher, dagens lunch och à la carte. Nästa vecka kommer en grupp med fotointresserade hit från Tyskland, berättar han, så det är alltid något kul som händer, ”faktumet att jobbet är så roligt, och att det är så mycket med det, har gjort det lättare att klara de långa vintrarna här.”

Peter är hundförare, och berättar att det var på den vägen som han kom att engagera sig i fjällräddningen, ett engagemang som pågått i princip lika länge som han bott i Ammarnäs. Att jobba med hund är ett stort intresse, säger han, och att få kombinera det intresset med någonting som kan rädda liv känns stort och fint. Som hundförare utbildas man kontinuerligt för att få behålla sin certifiering, som måste godkännas två gånger per år av polisen. Förutom uppdrag ute på fjället kallas Peter, precis som Joakim, även ut på eftersök av försvunna personer runtom i Sverige. Men oftast får han tacka nej till längre uppdrag nu för tiden, det är svårt att lämna företaget mer än ett par dagar, och det blir därför mest att han åker ut på de akuta larmen i närområdet.

”Inget fjällräddningsuppdrag är något annat likt”, säger Peter, och jag tänker på att hans kollegor som jag pratat med tidigare sagt samma sak. Att man som fjällräddare lär sig nya saker hela tiden och att det gäller att ha ett öppet sinne. På fjället kan lite vad som helst hända, och han framhåller att gemenskapen i Ammarnäsgruppen är fantastisk, och att det vore svårt utan den. ”Såklart är det viktigt med en bred kunskap om uppdraget, och att ha med sig rätt utrustning för att kunna ta sig fram, men gruppen är styrkan.”

Avslutningsvis undrar jag om han ser sig själv i Ammarnäs även i framtiden, trots de långa vintrarna, och Peters svar kommer direkt. Jo, just nu är det svårt att tänka sig någonting annat. Han berättar att han sitter ute i solen på baksidan av guidecentret, att det är sjutton grader varmt trots att det är i slutet av september, och att han ser fram emot en lång höst med fina vandringsdagar och många fisketillfällen. Jag tänker på det Joakim sa till mig i början av vårt samtal. ”Jag har alltid känt att byn välkomnar mig hem, jag vet inte var annars jag skulle bo?”