Med fatbike i Sorsele

Himlen skapar naturromantik med sina skära nyanser som är så typiskt för denna årstid i Swedish Lapland. Det knastrar under kängorna när vi möter vår guide Pontus. Tillsammans med honom ska vi ge oss ut på ett fatbikeäventyr i ett vinterland.

Pontus välkomnar oss med ett stort leende. Vi blir introducerade för våra fatbikes. Vid en första anblick ser de ut som helt vanliga cyklar, om det inte vore för de ordentligt breda däcken. Det är i just dem som magin med att cykla fatbike bor!

Fröet till idéen bakom fatbikes såddes i Alaska för över 30 år sedan, under ett över trettio mil långt cykelrace i arktisk terräng. För att ta sig genom den tunga snön experimenterade deltagarna med hemmabyggen till cyklar där man satt ihop två eller tre däck både fram och bak. Och det är någonstans här allt började. Mycket har dock hänt på dessa trettio år och den moderna fatbiken är allt annat än ett hemmabygge. Fatbiken är terrängcykeln som är speciellt framtagen för att ta dig fram genom alla slags landskap. Genom skogsland, längs stränder, på fjällstigen, genom snö, lera och sand. Det är därför däcken är så breda.

Pontus delar ut varsin pannlampa till oss, det dröjer inte länge innan det blir mörkt nu. Och när mörkret väl kryper på, går det fort. Dagarna är korta såhär års. Vi sätter oss på våra cyklar. Första känslan är svårslagen. Vi trampar fram på den snötäckta leden och det går lättsamt framåt. Det känns otroligt mjukt, som att surfa på snön. Jag sneglar bakåt mot min partner och möter ett leende lika brett som fatbikens däck. Pontus visar vägen och vi följer efter, vi cyklar ner mot den frusna Vindelälven. Skymningsljuset tränger igenom de sista vintermolnen för dagen och sprider sitt rosalila sken över den snötäckta isen. Januarikylan blir till rök när vi andas, men vi får upp pulsen alldeles lagom mycket så att kroppen håller sig varm.

Vi stannar upp för en stund och betraktar det som utspelar sig framför oss. “Wow!”, säger vi, nästan i kör. Det är vid sådana här tillfällen i livet som man inser värdet av en solnedgång.

Pontus berättar att han fann kärleken till fatbiking efter att ha tagit en lång paus från all form av cykling.

– Från att inte ha cyklat på många år, blev fatbiken en ny inkörsport i cykelvärlden för mig. Jag kände att jag ville fånga det lekfulla och kravlösa, i kombination med äventyrliga utflykter i naturen. Fatbiken står verkligen för cykelglädje för mig, säger han. Det syns på honom. Sättet han för sig med cykeln, ljuset i hans ögon när han pratar om den. Som att prata om en gammal vän som kommit in i livet igen, men på ett helt nytt sätt.

Efter att ha följt Vindelälven kommer vi nu upp till en skog. Vi tänder pannlamporna innan vi fortsätter in i mörkret, vi cyklar längs den frusna leden tills landskapet återigen öppnar sig framför oss: en myr. Pontus stannar och ber oss släcka våra pannlampor. Vi vänder blickarna mot skyn på hans uppmaning. Himlen lyses upp av sprakande gröna färger. Där är hon, mörkrets drottning: Aurora Borealis. Norrsken. Hon slutar aldrig att trollbinda.

– Har ni någon gång cyklat fatbike på en frusen myr under norrskenet? Nej, det var väl det jag trodde! Upp och kör, säger Pontus. Och kör, är precis vad vi gör. Vi följer stigen med norrskenet och månljuset ovanför som enda ljuskälla. Vi parkerar cyklarna vid ett älgtorn som vi klättrar upp i och jag får äntligen ta fram min kamera. Vi står där i tystnaden och låter slutartiden skapa sin magi. Det finns alltid ljus att finna i mörkret, det gäller bara att titta upp.

Artikeln finns också publicerad på www.swedishlapland.com/sv/stories/fatbike-pa-vintern/