Burkarcupen – från skoterlek till etablerad tävling
I december 2008 träffas ett gäng ungdomar på ett timmeravlägg utanför Aborrträskliden, strax norr om Lycksele, för att tävla mot varandra med gamla snöskotrar, mest på skoj. Resten är, som man brukar säga, historia.
Marino Carlsson, en av ungdomarna som deltog, tyckte att konceptet var så lyckat att han bestämde sig för att utveckla det vidare. Idag är Burkarcupen en årlig snöskotertävling där ung som gammal tävlar med veteranskotrar. Till en början anordnades tävlingar runt om i länet, men cupen är nu koncentrerad mot Västerbottens inland, där intresset visade sig vara som störst och mest ihållande. Årets turnering inleddes den 1 februari med backcross i Ingemarbacken, den första av sex deltävlingar, varav tre av dem anordnas i Sorsele kommun – cross i Gargnäs, crossenduro i Sorsele och ett långlopp i Blattnicksele [ändrat till Gargnäs, red. anmärkning].
Till varje tävling brukar det vara ungefär femtio anmälda, och deltagarna delas upp i ungdomsklass, damklass, öppenklass och över 40-klass, och därefter delas man även in utifrån skoter och motortyp. De olika tävlingarna anordnas vanligtvis av byaföreningen på den aktuella orten. Erika Hjukström, boende i Blattnicksele sedan tjugofem år tillbaka, berättar att Burkarcupen är det absolut största arrangemanget under året, och att det betyder mycket för byaföreningen. Absolut att intäkterna är viktiga, men hon betonar främst betydelsen av att man får samlas kring någonting, att det händer någonting en lördag i mars.
Själv har hon varit engagerad i byaföreningen i snart trettio år, och sedan ett par år tillbaka sitter hon i sekretariatet för Burkarcupen. I en by behövs alla, säger Erika, och Burkarcupen är ett fint exempel på när alla går ihop och hjälper till där de kan.
Det är intensiva dygn kring en tävling, berättar Erika. Kvällen innan ska allt ställas i ordning, och långt innan dess har man sökt alla nödvändiga tillstånd för arrangemanget, och börjat efterlysa folk som vill hjälpa till. Skoterspåren börjar man trampa upp långt innan det är tävlingsdags. En tävlingsdag startar oftast tidigt, då ska skotrarna först besiktigas, detta görs av personer med rätt kunskaper som föreningen utsett. Efter det är det förarmöte, där går tävlingsledaren igenom reglerna och förutsättningarna för alla förare. Under tävlingsdagen ansvarar byaföreningen för att kontrollera tävlingslicenser, och tillsammans med tävlingsledaren lottar man startordningen. Man håller även koll på alla tider för start och målgång. Själva tävlingen brukar starta runt klockan tio eller elva.
Ideella krafter – ryggraden i Burkarcupen
I år är det ett långlopp som anordnas i Blattnicksele, den 16 mars, den sista tävlingen innan finalen i Lycksele. Den yngsta gruppen tävlande brukar köra två varv berättar Erika, och de äldre tre varv, det kan ta uppemot en halvtimme.
Utan ideellt arbete skulle det vara omöjligt att genomföra Burkarcupen, säger Erika, under tävlingsdagen behövs funktionärer till i princip allt. Sjukvårdare finns på plats ifall någonting skulle inträffa, det behövs folk som steker hamburgare, trampar upp spår, skottar upp själva platsen där arrangemanget hålls, det behövs folk som kokar kaffe, och kontrollanter längs spåret som ser till att förarna håller sig på banan. Det brukar aldrig vara något problem att få ihop folk, säger Erika, men poängterar samtidigt att det sker en avfolkning i inlandet, och att det skulle kunna bli problematiskt för cupens fortlevnad om folk plötsligt blev tvungna att prioritera annat, när så få som jobbar med Burkarcupen är avlönade.
Erika berättar att hon själv inte har något särskilt intresse för just motorsport, men att alla som är engagerade drivs av ett intresse för någonting. För henne personligen bottnar det i ett engagemang för byn, och i glädjen i att få ordna någonting för de unga som har ett brinnande intresse för motorsport. Idag är hela familjen engagerad, exempelvis sonen som är med och håller vakt runt spåret.
Jag ringer upp Viktor Löfdahl, även han boende i Blattnicksele, född och uppvuxen där dessutom. Till vardags jobbar han på däckverkstaden i Malå sedan sex-sju år tillbaka, innan dess i gruvan i Kristineberg. Intresset för skotrar har alltid funnits där, ända sedan han var barn. Hur många skotrar han har idag vill han först knappt säga, ”men det måste vara uppemot tjugo stycken nu”, lägger han till med ett skratt efter att ha tänkt efter en stund.
Det blir lite som ett kretslopp menar han, många av skotrarna kan ha många år på nacken, det är inte alltid lätt att få tag i delar till dem, och då blir det lätt att man drar på sig extra skotrar, för att kunna ta vara på reservdelar från dem.
– Och ja, då står man där och har plötsligt tjugo stycken …
Viktor berättar att han blev indragen i Burkarcupen för ungefär tolv år sedan, då det var en tävling som hölls i Gargnäs. Idag har han två barn som också är engagerade. Man är mest med för att det är kul menar han, men just då man kör, där och då vill man absolut vara först i mål. En del pallplaceringar har det blivit under åren, dock ingen förstaplats ännu. I år är målet att delta i cupens samtliga tävlingar, om det går att få ihop med jobbet och vardagen.
Burkarcupens framtid ser Viktor ljust på, medelåldern på de som deltar är låg menar han vilket bådar gott, och det märks att intresset håller sig på en ganska jämn nivå. För några år sen kunde man skönja en viss nedgång i antalet deltagare, men då gjorde man om klasserna, från att ingen maskin fick vara nyare än från 1985, så höjde man gränsen tio år till 1995, vilket öppnade upp för att fler kunde vara med och tävla med sina skotrar.
– Det är kul att det händer någonting en hel dag mitt i vintern, säger Viktor, och även han poängterar turneringens betydelse för orten och byaföreningen. Samtidigt skulle han tycka det vore kul om intresset för cupen spred sig så pass mycket att Burkarcupen kunde anordnas i ännu fler städer, själv skulle han inte ha något emot att resa en bit för att tävla på nya platser.
Anton Janeheim har deltagit i Burkarcupen till och från sedan han var femton år gammal, idag är han tjugoett. Han har bott i Sorsele hela sitt liv och trivs bra med det, ”det är så enkelt och fritt, lugnt och trevligt”, berättar han. Vintertid jobbar han med att köra plogbil vid riksgränsen, och om somrarna kör han lastbil i Kiruna. De två sista åren har han inte deltagit i Burkarcupen, berättar han, delvis på grund av en ryggskada men också för att det varit mycket med jobbet, men i år är det dags igen. Han satsar på långloppet i Blattnicksele, de längre loppen är de som är roligast tycker han. Ett varv är åtta kilometer, ”det känns som en evighet, men går ganska fort”, säger han, och berättar vidare att han kört veteranskoter sedan han var barn, och att det var kul när det fick gå från ett fritidsintresse till någonting man kunde tävla i.
I år ska han och hans pappa tävla med samma skoter, en LYNX 3300 från 1988, en av flera skotrar som står hemma i garaget.
– Självklart vill man vinna, säger Anton, men det roligaste är ändå att träffa alla, och ha kul tillsammans.
Han berättar att han har många kompisar som också tävlar, och att det är en stor del av upplevelsen att förbereda sig tillsammans, en tävling kan föregås av en lång tid av förberedelser då man meckar med skotrarna för att de ska vara i prima skick inför tävlingen. När det väl är tävlingsdag, ”då vaknar man och försöker väl äta nåt nyttigt”, säger Anton med ett skratt, ”man kollar så skotern är redo och sen är det bara att köra”. Hittills har det blivit en eller två vinster, och hur det ska gå i år återstår att se.
Jag pratar även med Elias Lindberg, boende och uppvuxen i Gargnäs. Idag är Elias trettiofyra år gammal och jobbar med diamantborrservice. Burkarcupen har följt honom länge, han berättar att han har varit med nästan från början, första gången han deltog var 2009 eller 2010, han minns inte så noga. Skoteråkningen har liksom alltid funnits där, ”det har man kört sen man kunde gå i princip”, berättar han, ”och när man var barn och ville ha en egen så fick man en gammskoter”, och på den vägen uppstod intresset för veteranskotrar.
Det var pappan som föreslog att han skulle delta i Burkarcupen, till en början var han tveksam men sedan har han återvänt år efter år.
– Det är viktigt att vinna, men samtidigt bryr man sig inte riktigt. Det är kul att åka dit och träffa folk som man bara träffar en gång om året, just på Burkarcupen, berättar Elias, och lägger till att det som han tycker är allra roligast är alla förberedelser inför själva tävlingen. Skotern måste gås igenom så att den är i toppskick, ”det är ju gamla saker, så de går sönder”, säger han och beskriver sökandet efter de rätta delarna som en passion i sig, ”det är lättsamt att skruva i gammskotrarna”.
Även Elias beskriver Burkarcupen som en tävling som går runt i generationerna, många från den övre åldersklassen som slutat tävla har fått barn som tävlar i deras ställe. Själv har han två bonusbarn som deltar. Han tycker att Burkarcupen utvecklats och förändrats på ett sätt som krävs för att den ska kunna fortsätta. I år är planen att vara med i två tävlingar, men förhoppningsvis att titta på samtliga.
Jag återvänder till någonting Erika sa – att Burkarcupen kommer från en kärlek till skoterkörning och gamla maskiner, men att den har blivit så mycket mer. Hon beskriver en otrolig gemenskap mellan förarna, att alla peppar varandra, och kan inte nog understryka betydelsen av alla ideellt arbetande människor som hjälps åt med att arrangera turneringen på de olika orterna. ”Vi gör det här allihop”, säger hon, ”Burkarcupen är möjlig endast tack vare att så många ställer upp.” It takes a village, helt enkelt.
Anna Tagaro Andersson