Öjeryds en del av Sveriges beredskap

– Vi har haft en robotgård sedan 2008. Vi har utökat nu så att vi har två mjölkrobotar, och vi har maxat djuren där inne så att det bara är mjölkande kor som ska gå där, säger Carina Öjeryd när hon tar emot i hemmet en bit ifrån gården.

Det är full höst och med det ska alla djuren in. Skörden ska vara klar och balarna ha körts hem. Och, förstås, all gödsel ska ut. Öjeryds lantbruk brukar 165 hektar mark i den södra kommundelen och på de öppna markerna runt Sandsjön luktar det nygödslat. Helst ska man ha plöjt så mycket som möjligt, berättar Carina. Kalendern är emellertid som mest hektisk under våren och sommaren, när djuren är ute och gräset ska slås och balas.

– Det är då det kan gå snett. Helt plötsligt går det en maskin sönder mitt under skördeperioden. Det finns ju inte på kartan att man kan vänta på en reparation som kan ta lång tid, man kanske måste hyra en maskin, eller till och med köpa en ny. Lönsamhetsmässigt kan det vara bättre att göra det. Man måste ha alla maskiner i jättebra skick när man börjar med vårbruket, säger hon.

Öjeryds lantbruk levererar mjölk till Norrmejerier, och mjölken från Sandsjön landar så småningom i den lokalproducerade filen, mellanmjölken, grädden och osten som hamnar på våra bord. Priset för mjölken har nyligen höjts, på grund av de högre omkostnaderna som har drabbat mjölkbönderna, men hur ska man klara sig som ett mejeri i Norrland, undrar Carina retoriskt.

– Jag tycker att Norrmejerier har gjort det jättebra, med alla långa transportsträckor som de har. Både att hämta in råvaran och sedan leverera ut till butikerna. De här patriotiska norrlänningarna som fortsätter att köpa Norrmejeriers produkter, dem är man evigt tacksam över. Det är faktiskt helt otroligt. Ju högre upp i Norrland man kommer, desto säkrare är det att man har en köptrogen kund. Där tycker jag att Norrmejerier har lyckats, att det känns äkta. De har lyckats i sin marknadsföring. Eller vi, ska jag säga, vi är ju faktiskt delägare.

Förutom mjölken, som kommer till Norrmejerier, levererar Öjeryds lantbruk sin slakt till Scan. Vissa djur har de återtag på, berättar Carina, som skickas till Rusksele rökeri för styckning. Bland annat säljer de kött till Mat till Kalas, som därmed kommer in i skolverksamheten i Blattnicksele, och förskolan Liljan i Sorsele, som drivs av Örnboet AB.

– Det är roligt att känna att just det här djuret som har gått och betat här också äts upp här, det skulle vara mer sådant, säger Carina.

Öjeryds lantbruk är de enda mjölkproducenterna i Sorsele kommun och de är få mjölkbönder i Södra Lappland, berättar Carina. Hon säger att det enda stället det verkar vara föryngring är i Vilhelmina och nämner några mjölkbönder som har slutat. Lönsamheten pekar hon ut som en orsak. Men, berättar hon, inflyttande holländare i Flarkenområdet ger nytt hopp – de ser möjligheterna.

– De förstår inte varför det inte satsas mer på mjölkproduktion här uppe. Jag vet inte varför, men… vi som bor här ser vi inte möjligheterna på samma sätt. Sett till den genomsnittslön som krävs för att man ska kunna bo och leva här, då fungerar det inte att vara mjölkbonde. Då handlar det om att man har en annan livsstil.

Coronakrisen och kriget i Ukraina har satt sina spår. Allt har blivit otroligt mycket dyrare, säger Carina Öjeryd. Priset stiger på diesel, plast, spannmålet och kraftfodret som ska köpas in. Men, säger hon, det sätter också fingret på hur sårbara vi egentligen är.

– Det är något vi behöver tänka till om, hur man på en liten plats kan ha krisberedskap och förnödenheter. Vi märker ju till exempel av komponentbristen, den påverkar oss mycket. Tänk om det skulle bli likadant när det gäller maten, för det kräver ju att hela livsmedelskedjan fungerar. Tänk om det skulle gå så långt att det inte går att köpa mat och att hyllorna gapar tomma.

Som en del av landets kris- och krigsberedskap genom att bidra till livsmedelsförsörjningen har hon nog alltid uppfattat sig, säger hon. Det har funnits med i bakhuvudet under lång tid. Sedan 2020 har dock någonting hänt, säger hon:

– Man upptäcker till slut att man har en viktig sysselsättning. Det kan jag känna, att det har ändrats – man känner sig mer betydelsefull nu, och blir sedd som mer betydelsefull. Det har blivit tydligare att vi verkligen behöver livsmedel.

Har du något medskick till Sorseleborna?

– Försök att handla mer lokalt, det som går att handla. Allt går ju inte att köpa lokalt, men det som finns i alla fall. Sen skulle jag vilja väcka odlingsintresset. Det vi har på Nyängen, till exempel, där finns det verkligen potential att utveckla ännu mer. Det här med att odla, och skörda, det är en glädje. Och frilandsodling för husbehov, det kommer vi kanske att behöva i framtiden.