Till innehåll på sidan
Till innehåll på sidan
Fredrik, Stig, Mikael och Ulla Forsgren. Foto: Maria Broberg

”Jag är stolt över att vara en Forsgren”

Att boka tid för intervju med fyra personer ur familjen Forsgren i Blattnicksele är inte gjort i en handvändning. Men när vi till slut får till det och vinkar hej då till varandra efter närmare två timmar, förstår jag varför. Att vara en Forsgren är inte någon privatsak – det är ett kall som inkluderar engagemang för hela bygden.

Rubriken på den här artikeln skulle kunna vara ”Berättelsen om familjen Forsgren”. Eller så sparar vi den till boken, som borde skrivas. För den här historien rymmer så mycket att det inte kan täckas in i några rader i ett reportage, den förtjänar att berättas i sin helhet. Forsgrens är inte bara namnet på ett anrikt företag utan lika mycket synonym till passion, stolthet och respekt.

Det här är den korta versionen.

Äldst runt bordet är pappa Stig. Nyss fyllda 85 är han still going strong trots en stroke för några år sedan. Men han är i allra högsta grad engagerad i företaget Forsgrens bilservice som idag handlar mer om skotrar, trädgårdsmaskiner och fyrhjulingar, än om bilar.

Det var Stig som 1959, 22 år gammal, bestämde sig för att ta över bensinmacken i byn efter att ha jobbat i skogen och gjort lumpen. Hotet om att behöva ge sig i väg till Finland som ung soldat fick honom att ta steget. Med fyra borgensmän och totalt 15 000 kronor på fickan kunde han starta.

– En av borgenärerna var en kusin till min pappa. När jag gick till honom för att betala tillbaka pengarna efter ett år blev han förvånad. Det hade han inte räknat med, minns Stig och småskrattar.

Redan då var mamma Ulla en viktig medspelare. Ulla och Stig har varit parhästar sedan ungdomsåren, hon var 16 år och Stig 19 när de förlovade sig. Under alla år har hon hållit ordning på papper och var ofta den som gick ut och tankade bilarna.

­– Det var ju så på den tiden att vi som jobbade på macken fick gå ut och tanka åt kunderna. Det gjorde de inte själva. Sen när pojkarna var små och det kom en kund hände det att jag satte den minsta på köksbordet så att jag kunde se honom från bensinpumpen. Vi bodde ju alldeles intill.

Ulla har också hunnit jobba på Posten och som vägvakt.

Här kommer mina egna historiekunskaper till korta och jag måste be Ulla förklara. Vad gjorde en vägvakt?

– Jo, bron över Vindelälven var länge en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro. Då var vi tvungna att fälla bommar så att bilarna fick vänta när tågen och bussarna skulle passera. Jag tog bilen eller cykeln dit, det är ju några kilometer. Vissa tider var det väldig passning. Då hände det att jag stannade kvar och satt i gräset om det bara var någon timma emellan.

Stig fortsätter:

– De första åren var det hårda bud. Som sämst fick vi behålla ett öre från varje liter bränsle som vi sålde, det blev inte mycket pengar... Och många tankade på kredit och var dåliga på att betala tillbaka. Ja, det var inte roligt.

Här bryter sonen Mikael in i samtalet:

– Den bästa dagen i mamma och pappas liv var när sedelautomaten kom! Då fick kunderna betala först och tanka sedan, och dessutom sköta tankningen själva. Då blev det slut på krediter och allt spring ut och in.

Stig hade redan tidigt insett att han måste bredda verksamheten och erbjuda kringtjänster. Att reparera och tillhandahålla reservdelar visade sig bli en framgångsrik väg. Det var då som nu tidvis mycket trafik, åkerier och skogsentreprenörer i bygden som behövde hjälp med allt möjligt. Och Stig har aldrig sagt nej när någon har behövt hjälp.

– Det har hänt att vi har varit i verkstan både på långfredagen och påskafton. Då åker folk upp till stugorna i fjällen och alltid är det någon som har glömt något eller behöver få något lagat. Då vet dom att vi finns här och stannar till.

När Ulla och Stig berättar om de första tio åren med bensinmack och verkstad – dessutom som relativt unga – är det svårt att förstå hur de har hunnit med allt. Året efter att macken kom i deras ägo byggde de dessutom huset som de ännu bor i, och i samma veva kom de två första sönerna, Kennet, 1960, och Mikael, 1963. Fredrik som är yngst är född 1972.

Mikael minns uppväxten i och runt verkstan:

– Vi cyklade omkring på macken mellan bilar och lastbilar och sprang in och ut i verkstan. Det var vår lekplats. Och så var vi hos mormor och morfar och spelade kort. En gång blev en av våra cyklar överkörda av en lastbil och chauffören blev ju alldeles skärrad förstås. En annan gång cyklade vi och touchade emot en bil så att plastikpaddingen flög, då sprang vi in i verkstan och gömde oss.

När Mikael hade gått ut årskurs nio sökte han till gymnasiet i Lycksele men lyckades inte hitta något boende, så han tog jobb på sågen i Sorsele i stället. Efter en vecka bröt han ihop, som han själv uttrycker det, och kom hem igen och började i verkstaden. Någon mer formell utbildning blev det aldrig men att vara auktoriserad återförsäljare för olika skotermärken och maskiner har inneburit många specialkurser. Idag är det nog få som slår Mikael och brorsan Fredrik på fingrarna när det gäller service till Polaris, Lynx och Husqvarna.

Fredriks ingång i företaget påminner lite om sin brors. I samma veva som Fredrik gick ut högstadiet 1988 fick Stig avtal med skotertillverkaren Polaris. Det avgjorde saken för Fredrik som sedan dess är verkstaden trogen.

– Första vintern sålde vi 75 skotrar och på den tiden fick man montera dem helt själv. Det var poppnitar och lösa delar som skulle skruvas ihop. Vi byggde ju i princip skotrarna här på plats, berättar Fredrik och minns de långa arbetspassen, nätterna och helgerna.

Tid för fritid

Även om mycket har kretsat kring verkstaden och macken så har hela familjen också hunnit vara engagerad i idrott och bygdens utveckling.

Under 35 år var Stig lagledare och fotbollstränare för Blattnicksele IF. Som bäst spelade klubben i division tre. Seriematcherna spelades med stora avstånd, och så klart var det Stig som körde klubbens egen buss. Ulla och pojkarna var alltid med – Ulla skötte fikat och pojkarna spelade.

Som unga hade Fredrik och Mikael det förspänt när det kom till egna skotrar förstås.

– Vi har fått köra lyxåken medan pappa körde skiten, säger Mikael utan krusiduller. Det var många unga i byarna här omkring som hade skoter och de som inte hade en egen fick åka med oss andra. Vi var ett stort gäng som var ute jämt, det spelade ingen roll vilket väder det var. Det var fantastiskt egentligen, vilken frihet det var, minns Mikael.

Blattnicksele ligger vackert vid Vindelälven och har under många år haft en populär camping som drivits i föreningsregi. Det kräver förstås eldsjälar och under några år var det Forsgrens som drog det stora lasset även där.

– Det var min dotter som kom hem och sa att de skulle stänga poolen så nu ville hon inte bo kvar här. Barnen var ju jämt där nere och badade på somrarna. Så det var ju bara att engagera sig och se till att få behålla både poolen och campingen, berättar Mikael.

Nya tider

I takt med att Mikaels och Fredriks familjer har vuxit så har också förhållningssättet till arbete och kunderna förändrats.

– För några år sedan bestämde vi oss för att börja jobba på våra egna villkor. Nu går vi hem klockan 16.30 och kan umgås med familjerna som normala människor. Vi har ju en enorm stolthet och kan inte skylla på någon annan för att vi inte har sagt nej tidigare, men vi är så här. Det har blivit ”vi”, säger Fredrik klarsynt.

– Jadu, vi har inte bara skruvat och grejat med motorer, skrattar Mikael. Vi har ibland skämtat och sagt att 1177 kan ha en direktlinje till oss. Vi har fått rycka in som psykologer och läkare, pappa har bytt hörapparater och klippt tånaglar på kunder. Det går nästan inte att beskriva.

Och även om det är nya tider och bröderna håller koll på arbetsbördan så har Forsgrens bilservice aldrig sålt så många skotrar som de senaste åren.

Men miljöaspekten då, flikar jag in. Märker ni inte av den?

– Inte alls! Dagens skotrar är så mycket mer miljövänliga. Om de drog tre–fyra liter för några år sedan så är de nere på 0,6–0,7 liter per mil idag. Skotrar får kosta och folk är beredda att betala. En ny skoter kan kosta allt från 109 000 till 200 000 kronor. Så visst finns det pengar...

Under en lång stund försöker vi knyta ihop säcken i berättelsen om Forsgrens, men nya historier och anekdoter kommer upp hela tiden som måste få berättas. Alla har nära till skratt och stor respekt för varandra. Även om sjukdom och annat som livet bjuder på har kommit emellan någon gång så finns det en grundmurad trygghet och genuin glädje i det de har åstadkommit tillsammans.

Min sista fråga blir ändå om inte priset för allt slit har varit högt – har det verkligen varit värt det?

– Ja, svarar de runt bordet i kör.

– Vi har inte åkt på utlandsresor eller haft något överflöd men vi har haft det bra, resonerar Ulla.

Fredrik säger bestämt och med eftertryck:

– Det har varit värt det varje sekund, varje dag. Om du räknar i pengar så går det inte att få igen alla timmar som vi har lagt ner på arbetet men vi har haft ett rikt liv. Jag njuter fortfarande varje dag när jag går till jobbet. Människor från när och fjärran söker sig hit till den här lilla byn, då tycker jag att vi har lyckats.

Relaterat