Till innehåll på sidan
Till innehåll på sidan
Han drar sin hand igenom kalvens mjuka päls och viskar till henne, du är hemma nu. Doften av sommar sveper in med fjällvinden. En ny start, ett nytt år.

Ett renskötselår

Renskötselåret är en cykel baserad på årstid, väder och renarnas rörelsemönster. Varje år är unikt. Under vissa år måste ovanliga åtgärder användas. Det som gällde förr, gäller inte i ett föränderligt klimat och i en miljö som ständigt utmanas och förändras.

Det isar innanför kragen. En kyla som biter sig fast och gör att man blir kall in i märgen. Jag drar på mig mina handskar igen efter att ha knutit fast mössan i den hårda fjällvinden och gläds över att det inte är min arbetsplats annat än för några få veckor per år. Det är renskötarens arbetsplats varje dag, kyla och oväder till trots. Ola lirkar av sidokåpan på skotern som snart gått 3000 mil. Det verkar vara något fel nu igen, vad det är orkar jag inte ens lägga mer tankar på och spanar ut över Vindelfjällens vita vidder medan han knackar med sin stora huggarkniv mot vad jag antar är en startmotor. Vinden piskar i ansiktet och varje snöflinga känns som en spik i ansiktet i snöstormen. När han äntligen får igång skotern kan vi köra de sex milen till renarna med skotrarna. Sen börjar jobbet när vi väl är på plats.

“JAHKI II LEAT JAGI VIELLJA” Det ena året är inte den andres bror / det ena året är inte det andra likt.

“Det kommer bli en lång dag så du vet” säger han, jag vet att det även kan innebära att de behöver vakta renarna dygnet runt en period för att inte tappa dem ner i skogen. Det är november och nu vaktar renskötarna renarna för att sedan flytta ner hjorden till gärdet för skiljning, där drar varje siida/vintergrupp ut sina renar för att åka till respektive vinterland.

En vintergrupp i Grans Sameby kan bestå av två renskötare och deras renar. I år ska denna siidá/vintergrupp till beteslandet i Slipstensjön, ifjol var de i Sorsele för betet ner mot kusten var så dåligt, då var de tvungen att stödutfodra med hö och pellets. Det är vanligare nu när vintrarna ser ut som de gör med krympande betesmarker, skogsbruk, exploatering och klimatförändringar. Stödutfodring har blivit ett ont måste på vintrarna, förr fanns väldigt många gamla hänglavskogar att ta renarna till då det var låst bete och is mot marken. Att utfodra är inte hållbart i längden, men räcker inte betet till eller om det blir en dålig betesvinter måste renskötarna stödutfodra renarna. Regnar det mitt i vintern och med långa varma blidor och väderväxlingar så lägger isen sig som ett täcke över renens föda och betet blir låst.

Den ena dagen är aldrig den andra lik.

Att följa renen i årstiderna är något som är en självklarhet för renskötaren som brinner och lever för sina djur. Att leva ett liv med djur är något som kan vara otroligt krävande, men också väldigt givande när belöningen för allt slit kommer.

När jag bestämde mig för att skriva om ett år med en renskötare så frågade jag om vilken månad som är hans favoritmånad, och då svarade han direkt och utan tvekan ”november” vilket för mig är obegripligt, då jag anser att det är en utav de tunga och mörka vintermånaderna i renskogen. November är hans favoritmånad för att då får han se dem i gott hull innan den långa vintern, där de flesta dagarna går ut på att se ett kantspår och hålla en kant. I november är han nära hjorden dygnet runt. “En betande ren på fjället är det finaste som finns, renen är som starkast och finast då” säger han och lyser upp i ögonen. För renskötaren har det blivit en vana att inte ha några dagar ledigt på vintern och de långa arbetsdagarna blir längre och längre. Vissa nätter är det nödvändigt att vakta renarna även på natten för att inte tappa kontrollen på hjorden.

Belöningen för allt slit, belöningen för den långa vintern och de hårda dagarna med arbete. Hon tittar på honom med sina snälla ögon, den kloka vajan som alltid är först och leder vägen på flytt. Hon som alltid kommer först fram till honom. Hon har fått en stor fin och välmående kalv i år, en ”lamskogirjját”, teckning med stora kontrastrika fläckar. Han drar sin hand igenom kalvens mjuka päls och viskar till henne, du är hemma nu. Doften av sommar sveper in med fjällvinden. En ny start, ett nytt år.


Giđđa, giđđageassi. Maj-juni, kalvarna föds

Renskötselåret börjar om i maj när kalvarna föds. Dagarna är mildare, snön smälter och betet blir lättillgängligt. Vajorna återvänder i regel till samma område där de själva föddes för att föda sina kalvar. En vaja är dräktig i ungefär 225 dagar. En kalv kan stå på benen, dia och följa sin mor strax efter att den fötts. Renskötarna håller sig i närheten för att vakta renhjorden under denna mycket känsliga tid. Störningar som rovdjur eller skotertrafik kan leda till att kalven överges och dör. Vajan behöver ro för att ta hand om sin kalv.

Renarna betar på försommaren i björkskogar, dalar och våtmarker där betet är frodigt. Ett gott bete är viktigt för att renarna ska kunna återhämta sig från vintern. Kalvarna diar från början, men betar snart gräs och växer fort.

Geassi, čakčageassi. Juli-augusti, kalvmärkning och sommarbete

Myggen och värmen driver renarna västerut. 

Efter midsommar är det dags för kalvmärkning och samling inför den. Familjen och många släktingar följer med renskötarna till sommarvistet. Det är en populär händelsen under renskötselåret. Då är det är ljust dygnet runt och renarna styr dygnsrytmen. Flera gånger under kalvmärkningstiden samlas renarna ihop med hjälp av hundar och terrängfordon och drivs till något av samebyns rengärden i närheten. Oftast är det kalvmärkning på natten. Det är ljust tack vare midnattssolen och svalare än på dagen. Det sliter mindre på renarna. Efter 6–8 timmar måste hjorden släppas ut för att beta och vila. Varje ren ägs av någon. Ett unikt öronmärke visar vem som är ägaren. Varje kalv märks med samma märke som vajan har, så att även kalven tillhör samma ägare. Efter sommarens sista kalvmärkning får renarna beta fritt och äta upp sig innan hösten och slakten.

Čakča. September, slakt och jakt

I början på september måste renskötarna samla ihop alla renar igen inför sarvslakt. Renhjorden drivs till slaktgärdet på Björkfjäll. Rentjurarna har vuxit rejält. Det är hög tid att slakta dem innan brunsten börjar. Den största delen av en renskötares årsinkomst kommer från försäljning av kött i samband med slakt. Sarvslakten är ett tungt jobb. Hela renhjorden ska systematiskt gås igenom. De kraftiga tjurarna fångas in och dras undan till slaktplatsen. Slakterier och veterinärer är på plats för att kontrollera och besikta renkropparna. En del av köttet blir mat till renskötarfamiljen för resten av året. För barnen blir det naturligt att vara med och se var köttet kommer ifrån.

 

Čakčadálvi. Oktober, rengetning och höstsamling

I slutet av hösten ska samebyns hela renhjord samlas ihop för att sedan delas upp i mindre vinterbetesgrupper. Betet försämras när snön lägger sig. Så fort snön faller börjar renskötarna vakta och samla ihop renarna till renskiljningarna som vanligen äger rum under perioden oktober-december. Varje renskötare måste ansvara för sina egna renar under vintern. Vintern är lång och krävande. En blöt förvinter med snö som smälter och fryser ger ett tjockt istäcke på marken som “låser” renbetet. En bra vinter är det inga problem för renarna att komma åt betet. En bra betesvinter är snön torr och kall, snötäcket får heller inte vara för djupt, då går det mer energi för renen att gräva sig ner till marken.

 

Čakčadálvi. November, rengetning och renskiljning

Varje renskötare sorterar ut sina renar ur hjorden och flyttar med dem till vinter-betesområdet. Det tar flera dagar. Om de naturliga flyttlederna förstörs av bilvägar, kalhyggen, gruvor och vattenkraftmagasin måste renarna transporteras ner med lastbil. Om och om igen fylls “silen” med renar som fördelas på olika “kammare” som är hagar. Ett skiljningsgärde ser ut som en blomma med blomblad. Vid skymning startas elverket och lampor tänds. Dagarna är korta nu, men arbetet måste bli klart. När byns hela hjord är uppdelad i mindre hjordar kan flyttningen till vinterbeteslandet börja.

Fjällsamebyarnas vinterbetesområden ligger i skogslandet. Skogssamebyarna och koncessionssamebyarna har alltid sina renar i skogslandet. Även skogsrenarna flyttas mellan olika platser beroende på årstid och betesförhållanden.

Dálvi, giđđadálvi. December-april, vinterbete i skogen

Vintern den mest kritiska årstiden under renskötselåret. Ett bra vinterbete krävs för att renarna ska överleva. Om betet inte räcker till måste renarna stödutfordras med pellets och hö. När renarna slutar gräva i snön och börjar vandra omkring betyder det att de inte kommer åt den lav som finns under snötäcket. När de blir utmattade orkar de inte gräva. Då måste renarna flyttas till andra marker eller stödutfodras. Hänglavskogarna, som tidigare fungerade som reservbete, minskar i antal på grund av skogsbruk och miljöförstöring. Renskötarna håller kanten varje dag och kör skoter runt renarna på skogslandet för att se till att renarna är där de ska vara och flyttar om dem när betet blir uppgrävt och tar slut. Renskötarna vaktar dem även för rovdjur.

 

Giđđadálvi, giđđa. April-maj, vårflytt

I slutet av april kan renarna flyttas upp på fjället igen. Den långa vårflytten på 36 mil är krävande för både renar, renskötare och hundar. Renskötarna flyttar några mil i taget med hjorden, 1–3 mil per dag, flytten anpassas efter renens ork och mående. Varje natt pausas i en hage där renarna stängs in över natten och fodras med hö och pellets inför nästa flyttetapp från skogen till fjället. Dräktiga vajor måste skyddas när de nått fjället eftersom de kan “tappa” sina kalvar om de blir stressade. Därför behövs skoterförbudsområden i fjällen under den känsliga tiden. Så fort man når upp från skogslandet med renarna och barfläckar med färskt vårbete börjar hägra på sydsluttningarna får renarna ny fart och energi. Renskötaren kan pusta ut lite, vintern är över och snart väntar nya kalvar och det nya renskötselåret.

 

Relaterat